Så var det snart dags att träffa John Blund igen, ännu en dag att lägga till handlingarna   .

Arbetsdagen förflöt oxå väl idag, fick gjort en hel del och kunde nöjd titta i tomma "inbackar" vid hemgång. Jag hann t o m ringa Telenor som ännu en månad "glömt" en lite rabatt a kr 250 och ännu en gång skyllde på tekniska fel....jo tjena, jag undrar jag om det inte är en strategi att liksom tappa bort en rabatt.....det gäller minsann i e-fakturornas tid att ändå kolla igenom just fakturan.

Hemma i normal tid vid 17 o så vanliga rundan med Yalla, och planen var egentligen att ta det lite piano ikväll o bara slappa. Men så började jag ju läsa i Brukshunden om hur gå vidare i spårträningen och såklart kom inspirationen farande.

Det som talade mycket till mig var tankar kring att utmana hunden, för att just utveckla och samtidigt bibehålla spårintresset och nogrannheten. Jag fick mycket tankar kring hur det lätt bara blir som vanligt...

Så medan mitt Te rann ner gick jag ut - utrustad med tre vanliga apporter som säkert formligen "dröp" av vår egna vittring o så fem "skogspinnar" ur högen jag förvarat ute på altanen sen jag plockade dem. Trampade ett spår där apporterna (när jag kom på mig själv) placerades mindre SBK-igt, dvs ett par ganska nära efter varandra för att Yallas nos skulle vara påkopplad direkt, någon apport nära vinkel o så.

O helt i enlighet med det jag läst och det jag egentligen oxå lärt mig gick jag senare ut med Yalla och hade en plan "om det inte fungerar, om hon får tapp...tappar intresse".

Upptaget - där behövde jag samla in henne igen, ta några steg närmare o så kom hon iväg. Det är en viss skillnad att spåra på stubbåker, skördat igår, där daggen som smått börjat komma lyfte doften av "åker" så t o m mitt outvecklade luktorgan kände "halm".

De gånger hon fick lite svårt i spåret sen, där provade jag att bara tyst backa bakåt de få gånger hon inte direkt löste det, men hon hade inte stora problem och hon behöver inte "lära sig" att gå tillbaka i spåret för att hitta tillbaka till där hon varit säker, den tekniken har hon   liksom redan. Inte gjorde det någon skillnad med apporterna heller om de var vanliga eller skogs, ingen skillnad på de som var fulla med min vittring o de som var tämligen orörda   .

Det jag yallafall tar med mig är att det är kul o ha tänkt till lite mer kring vad det är jag vill med vår spårträning och inte bara trampa som jag brukar....

bild från Karup förra året i mars.

Nu är både jag o Yalla slut i rutan