Inte händer det mycket i den häringa bloggen inte   och utan att bli allför djup o ingående handlar det mest om att det inte är lika kul att skriva när jag är mitt i en sjunkperiod. Nu vet jag att min sjunkperiod inte är unik på något sätt, vet att det är rätt många som då o då hamnar i ngn form av svacka....Det jag alltid är förvissad om för egen del är att jag kommer "upp mig igen", ska liksom bara bli lite klar nere i djupet.

Men som en vän till mig sa "det är väl inte konstigt Cina, detta året har ju hittills varit rätt fullt av tunga saker". Skilsmässan, flytt, knutor i magen, vänta på operation o sen besked....  o så däri alla tankar o känslor....o så det du lägger på dig själv i vad andra förväntar sig av dig...Samma vän menade t o m att hon undra om jag verkligen hade ork kvar att slutföra rökstoppet....o det kan jag ärligt säga, det där rökstoppet har varit långt mycket jobbigare än "de andra gångerna". Fy bubblan vilka verkligen jobbiga stunder av saknad efter en cigg jag haft. Men ännu har jag stått emot o kämpar.

Tyvärr har jag mitt i detta när jag ännu liksom letar mig själv, blir Cina på riktigt, låtit en del fastna i samma läge eller egentligen t o m utvecklas bakåt...o då menar jag träningen med Yalla. Men nu känns det som att jag ändå är på gång där igen, har hittat känslan och hittat insikten om hur viktiga ramarna är...hur viktigt det är med att jag visar vitt och svart o inte mesar med o därmed blir en tokig människa i andra änden av kopplet. Framförallt måste jag våga tro på mig själv o min egen känsla   för att med det som grund kunna utvecklas vidare och kunna ta emot både råd,ris o ros från träningskompisar   .

Det här blogginlägget känns nästan som om jag vill göra en årskrönika vilket inte är så konstigt kanske, kalla mig nu precis vad ni vill....men i helgen "firade" jag ett år sedan beslutet om skilsmässa. Då försökte jag dessutom inom hunderiet att ta mig o Yalla ur appellen...minns ännu när hon gick upp på platsen....lydnaden där jag kämpade med mig själv....nä usch nu blir jag rent *suck*.

Kan hända att mitt bloggande nu blivit lite för "muschigt" och personligt - men lite har jag innan känt det som att jag i bloggen bara plagierat o inte varit mig själv....rädd för vad både den ena o den andra ska tycka. Tyck gärna - jag tycker massor utifrån mina egna tankar som föder mina känslor och skapar reaktioner - så är det för Dig oxå...mina ord väcker tankar hos Dig...o förmodligen känslor...som blir till reaktioner...Härligt   

Idag skriver jag "muschigt" imorgon skriver jag kanske knappt något alls...eller bara kort o gott något.

Hur som helst - jag lever och trivs med det   

Kontinuerlig vänlighet kan åstadkomma mycket. Precis som solen får isen att smälta, gör vänlighet att missförstånd, misstro och fientlighet löses upp och försvinner.